American Pie presents – Fyra filmer som gud glömde

Då jag nu gått igenom de tre första american pie-filmerna i recensions form (på www.filmapan.com) så tänkte jag i ett lite snabbt ihophaffsat blogginlägg gå igenom de fyra filmer i serien som snabbproducerades direkt till DVD mellan 2005 & 2009 innan American Reunion hade premiär.

Jag väljer att göra detta, helt enkelt för att dessa fyra filmer ifråga helt enkelt inte är värda den tid det tar att skriva en recension så jag tänker gå i samma anda som filmernas producenter och snabbproducera fram detta inlägg på ett halvtaskigt vis precis som de gjorde med dessa fyra oäktingar till filmer. Förhoppningsvis kommer dock detta inlägg att vara bättre och mer värt er tid än vad dessa fyra filmer är tillsammans.

Vi börjar då helt sonika med filmen som kom ut bara 2 år efter American Pie: The Wedding nämligen American Pie presents: Band Camp (Steve Rash, 2005).

Nu kanske ni undrar: ”Vaddå American Pie Presents?”. Jo eftersom originalkaraktärerna inte längre är med så väljer filmmakarna att kalla dessa fyra filmer vid “American Pie Presents” för att lite ha ryggen fri. “American Pie Presents” blir som en förtitel som dels skall ursäkta och tala om för åskådaren att detta bara är en film som utspelar sig i “American Pie universumet” och ursäktar iochmed titeln att övriga karaktärer inte är med, men att det är som att just dessa karaktärer “presenterar” dessa filmer i samma goda tradition som föregångarna. Vilket förbannat skitsnack!

Det är som att kalla uppföljaren till mästerverket Blåsningen (George Roy Hill, 1973) för “Robert Redford & Paul Newman Presents: Blåsningen 2″ (Ja den finns faktiskt!?). Eller uppföljaren till Dum & Dummare (Farrely Brothers, 1994) för ”Jim Carrey & Jeff Daniels Presents: Dumb and Dumberer” (Som tyvärr inte heller är någon film jag bara hittat på inlägget till ära).

Nåväl! Tillbaka till filmen!

Det hela handlar om hur Stiflers lillebror, Matt (Tad Hilgenbrink) saboterar skolans orkester och som bestraffning skickas han till deras läger (lett av Eugene Levy)  för att lära sig veta hut och lära sig sammarbeta med eleverna där. Först går det dåligt och han avskyr det. Ju längre tiden lider kommer han dock (föga oväntat? NEJ) närmare flera av eleverna och upptäcker att de inte alls är så dumma som han först trott, framförallt inte Elyse (Arielle Kebbel) som han utvecklar varma känslor för.

Filmen är i total avsaknad av både minnesvärda, trovärdiga och sköna karaktärer samt den finess som de ursprungliga filmerna hade i sin humor. Det är lite skämt om penisar i flöjter och inte så mycket mer. Eugene Levys medverkan (samt några inhopp av en och annan minimal karaktär från de 2-3 första filmerna) räcker inte långt och skådespelet ligger i botten. Regissörens efternamn “Rash”, som på svenska kan översättas till bl.a. “hudutslag” beskriver filmen bra.

Efter denna film kom Naked Mile (Joe Nussbaum, 2006) och var väl om möjligt än sämre.

Här får vi möta några nya karaktärer som går på samma skola som karaktärerna i ursprungsfilmerna gjorde. Det är några unga killar som skall börja på college om ett tag och vill inte komma dit som oskulder…vänta nu! Det känns igen från något eller hur? Just det! Från den första american pie – filmen!!

Twisten på denna historia är att karaktärerna är kusiner till Seann William Scotts karaktär Stifler och därför är familjens svarta får då de inte bara är lågmälda utan också oskulder.

De beger sig till ett college där deras kusin är stor kung (en light version av William Scott i form av den allt annat än begåvade Steve Talley) och som lär dem om bärs, brudar, fest och hur man spelar “beer-pong” med sitt kön. Någonstans i filmen finns det en handling såsom en relation på glid då det inte släpps till i sänghalmen samt en årlig tillställning kallad “the naked mile” som grabbarna ställer upp i av någon anledning. Men vem bryr sig? Ser man denna film så har man verkligen inget bättre för sig och bryr sig inte om mycket i allmänhet.

Nästa film, Beta House (Andrew Waller, 2007) är…liiiiite bättre än de två föregående, men fortfarande helt värdelös!

Karaktärerna från Naked Mile är tillbaka och börjar på college där deras studenthem hamnar i en bitter fejd med ett studenthem  fullt med klassiska nördar (alá Revenge of the Nerds). Dessa är fullkomligt osympatiska och filmens antagonister vilket är en lite halvkul twist på det hela då det alltid varit tvärtom i alla tider (vad jag vet).

Men här finns annars inget direkt orginellt utan bara ruttna skämt virat runt ett uselt manus som pryder skådisarnas munnar likt en herpes blåsa. Bl.a. skämtas det om sex med djur och en massa annat skräp runt en stor tävling studenthemmen emellan som jag i nuläget inte kommer ihåg.

Sista filmen innan serien äntligen kom på fötter igen efter sitt freefall heter The Book of Love (John Putch, 2009).

Den handlar om ett gäng (otippat) oskulder som försöker lära sig konsten att bemästra sex genom den bok som Ian Nickolas karaktär Kevin hittar i första filmen från 1999. En rad osköna och bisarra scener följer (och förstås är Eugene Levy med på ett hörn), bl.a. får vi bevittna ännu en uselt spelad Stifler karaktär bli påsatt av en dataanimerad älg som får älgen i Åsa Nisse – filmen häromåret (eller för den delen älgen i Zingo) att verka trovärdig.

Vi får även några helt (för målgruppen) poänglösa och sorgliga cameos från en rad 80 & 90-tals ungdomsstjärnor som Dustin Diamond (Saved by the Bell), Tim Matheson (Deltagänget), Christopher Knight (The Brady Bunch), C. Thomas Howell (Röd Gryning), Steve Railsback (Stuntmannen) och Robert Romanus (Fast times at Ridgemont High). Poänglöst är det då denna filmens målgrupp knappast har sett dessa skådisars tidigare insatser och därför inte kan koppla dem till de filmer eller den eran som Book of Love försöker dissa/hylla alternativt kissa på.

Inte en enda utav dessa vidirgheter är ens i närheten av att röra vid samma känsla som de 3 originalfilmerna förmedlade till sin publik. Det är för pubertalt, desperat och saknar charm i samtliga fyra fall. Det finns inte mycket mer att tillägga än vad som redan sagts. Jag har ingen aning om varför filmerna igentligen producerades mer än att filmmakarna kanske hoppades på snabba pengar. Det är dåligt stekt snabbmat som gör en illamående och magsjuk och jag har än så länge inte mött en själ som tyckt de varit sevärda. Med andra ord är dessa fyra filmer inte ens värda en enda betygsapa tillsammans!

Hold on for the Reunion!

Tack för mig!

Stay Safe!

Annonser
Publicerat i Film | 1 kommentar

Kalla mig en klågomålare, bakåtsträvare eller vad det nu heter…

…men jag har än så länge inte sett en bra 3D-film efter Avatar.

Ok visst, Piranhas 3D var ganska kul men knappast något som gjorde att man sögs in i filmen likt det Avatars 3D lyckades med.

De flesta 3D-filmer har istället, precis som förr, helt enkelt försökt kasta saker på oss istället för att bjuda in oss…ni hör hur inbjudande det låter och är. Vem vill ha något kastat på sig?

Före Avatars 3D så skrattade jag åt Hajen 3:s urusla 3D och irriterades utav Spy Kids 3:s taffliga 3D.

Under Avatars 3D sögs jag in i filmes handling, atomsfär och bakgrund vilket jag aldrig gjort tidigare från en film med ett så halvtaskigt manus. Det gjorde helt enkelt inget att jag sett storyn så många gånger förut då jag inte har haft en liknande upplevelse på bio varken tidigare eller efter.

Avatars succé gjorde att det började massproduceras ”3D film” som istället för flera års arbete med 3D:n hade flera timmars (ok dagar, ok månader, MAAXX!!) jobb bakom sig, vilket sken igenom ganska ordentligt.

Jag har efter Avatars framgång sett biobiljettpriset höjas och med höjt pris kommer högre kvalité…? Njae, jag skulle inte kalla att få saker kastandes mot mig för kvalité.

Efter att ha blivit förtrollad utav Avatars 3D så har jag blivit spydd på, fått läsk kastad på mig samt fått se en Piraya äta upp en kuk i 3D. Jag har fått se en snubbe kasta macka med mynt och spjut kastade mot mig i 3D. Jag har fått se lite blodstänk och inälvsbitar i 3D. Jag har fått se ett pårökt underlandsdrama i 3D (en besvärlig syn). Jag har fått se svärd, käppar, kanoner o.s.v. pekade mot mig i 3D…bl.a. bl.a. bl.a.

Var det värt pengarna? Svar: Nej.

Ju mer dassiga 3D filmer som görs desto mer känns Avatar som ett ”one (gigantiskt) hit wonder” och kanske kommer det så att förbli…tills Avatar 2 (planerad till 2016, ett bra tecken).

Under tiden får vi helt enkelt digga till våra ”one hit wonders” och försöka sålla ut det som som helt enkelt inte är speciellt utan bara marknadsför sig på det viset.

Stay Safe!

Publicerat i Film | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Something, something, something new?

Hallå där!

Ni undrar kanske varför det varit så tomt och tyst här? Joddå, så att…Jag har återigen skaffat mig en ny blogg. Den fjärde i ordningen om jag inte minns fel.

Anledningen till detta är helt enkelt att jag fann utvecklingen i denna blogg gå mer åt krönika hållet medan själva recensionerna och tipsen som var tänkt att hagla här, mer och mer hamnade i skymundan bakom stora doser av ordbajseri. Därför har jag nu skapat en ny sida som kommer koncentrera sig på just kortare recensioner och tips på filmer mer än några längre texter och utsvävningar.

Om intresset finns så är adressen http://filmextasen.blogspot.com/p/hem.html

”ErikLithification” kommer dock att vara kvar och agera som en mer eller mindre avlastningsplats för tankar och (o)intressanta uppslag som jag ibland får för mig att skriva ner.

Hoppas ni som läser och även alla ni andra har lust att hänga på så återstår det bara för mig att säga som Bill & Ted: ”Be excellent to each other, and party on Dudes!”

Stay Safe!

Publicerat i Film | Märkt , , , , , , | 2 kommentarer

Kvitter Twitter

För tillfället händer det inte mycket i denna bloggen men jag hoppas (jag vet att jag sagt det förut men ändå) att detta skall ändras inom en oklar framtid.

Under tiden så kan jag berätta för de få intresserade att jag faktiskt är mer aktiv på min Twitter-sida än just här för tillfället. På http://twitter.com/#!/Lithification kommer det ibland upp tips, kommentarer och allmänt skitsnack fast i en mindre form av ordbajseri som ofta inte direkt är någon bristvara i bloggen.

Så titta gärna in, ställ frågor & ge tips!

Stay Safe!

Publicerat i Film | Märkt , , | 2 kommentarer

Att lämna en biofilm bakom sig mitt i filmen?

Det har gått ett tag sedan senast och det beror på en del olika saker. Dessa saker kommer dock inte att tas upp här då detta inte är den typen av blogg (oftast). Hur man får reda på den information som här inte nämns är därmed både oklart och ointressant…här skrivs det om film (eller något i den stilen) helt enkelt.

Nu till inläggets ämne som har lite att göra med detta härunder…men bara lite som tur är.

Det var ett tag sedan nu som jag faktiskt hade i tankarna att lämna en biograf under filmens gång. Jag har bara gjort detta en handfull gånger (både fysiskt och psykiskt) vad jag kan minnas:

Skönheten & Odjuret (1992).

AnledningSkraj

Lejonkungen (1994)

Anledning: Kissnödig

The Blair Witch Project (1999)

Anledning: Avvisad av personal p.g.a. låg ålder

Gone in Sixty Seconds (2000)

Anledning: Telefonsamtal

Matrix Reloaded (2003)

Anledning: Trött (Somnade)

Sagan om Konungens Återkomst (2003)

Anledning: Sjukt kissnödig

Sverige vs Spanien (EM 2008)

Anledning: Förbannad & förtvivlad

Edge of Darkness (2010)

Anledning: Trött (Snarkade)

Harry Potter & Dödsrelikerna Del 1 (2010)

Anledning: Förbannat kissnödig

Återkommande anledningar

Återkommande anledningar

Av alla de där gångerna så har jag iallafall kommit tillbaka till salongen igen i sinom tid och jag har aldrig lämnat en biograf p.g.a. filmens kvalité (än så länge).

Dock har det varit riiiktigt nära vid framförallt tre tillfällen som jag kommer att återkomma till.

Varför lämnar man då inte salongen om man inte gillar filmen? Har man inget bättre för sig? Svider det när man tänker på biljettpriset? Bryr man sig inte märkvärt? Vill man inte svika filmsällskapet?

Filmkritikerna Roger Ebert & Gene Siskel hade i sin tv-filmkrönika denna fråga uppe ett par gånger. Bl.a. började de diskutera, i sin recension av Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren (1998) hurvida man hade kunnat volontärarbeta med att bära och sedan stapla sandsäckar för att förhindra översvämningar istället för att se skiten ifråga. De kom efter snabb huvudräkning fram till att många timmars nytta kunde gjorts.

 ”I Still Know What You Did Last Summer is a deadening series of setups and slashings, setups and slashings, setups and slashings, and for its viewers, it’s a waste of ninety precious minutes that they can *never* get back. Just think Gene, that’s three hours between the two of us, if you multiply that by the thousands of the people who will see this movie, it adds up to months, years, even *centuries* lost forever to the human race.” – Roger Ebert

Point made.

I mitt fall stannar jag i salongen till eftertexterna delvis för att inte lämna sällskapet man är där med men också utav nyfikenheten över att få reda på om filmupplevelsen kan bli värre.

Den första filmen jag övervägt att gå ut ifrån är ett Jackie Chan gödsel kallat The Tuxedo (2002). Filmen handlar om en blyg chaufför vid namn Jimmy Tong (Chan) som börjar jobba för Clark Devlin, en James Bond liknande typ som är allt Jimmy inte är. Det visar sig dock att Devlin mer eller mindre är James Bond och efter ett attentat som försatt Devlin i koma antar Jimmy dennes identitet och hjälpmedel. Framförallt iklär han sig Devlins smoking som i själva verket är en teknisk pryl som bl.a. gör dess bärare till en kampsportsexpert. Det är nu upp till Jimmy att stoppa bovarna som var efter Devlin och mycket står på spel…bl.a. mitt tålamod.

Tänk Jackie utan byxor

The Tuxedo är en otroligt barnslig, fjantig och tråkig film med horribelt skådespel både av Jackie Chan, Jennifer Love Hewitt (som spelar hans partner) och (i en helt bisarr roll) Peter Stormare som skurkens vetenskapsman som ständigt får utstå förolämpningar om sin asexualitet. Actionscenerna som är Chans signum och behållning är fruktansvärt bleka och vad mer behöver man egentligen säga?

Varför stannade jag då? Vi var ett gäng polare som shoppade i Göteborg och tänkte ta en paus. Tuxedo var det enda som passade in med tiden och det var skönt att slappna av en stund. Jag vet inte om fler än jag i gänget ville gå ifrån filmen men jag gissar att vi alla ställde upp för varandra.

Film nummer två var Friday the 13th (2009) som frun, jag och två kompisar till oss valde att se under alla hjärtans dag. Jag hade hoppats på lite skräck och lite humor som 80-tals filmerna var kända för.

Tänk Jason utan byxor

Friday the 13th är en nyinspelning på en av de större slasherklassikerna Fredagen den 13:e (1980). Den äldre filmen har förutom denna nyinspelning hela 11 uppföljare som blev mer humoristiska och överdrivna ju fler som gjordes. Dock har nästan samtliga en viss charm. Nyinspelningens handling behöver man inte säga så mycket om. Ett gäng ungdomar på campingsemester blir jagade av en psykotisk jätte med hockeymask och machete och plockade en efter en. Filmen är en blodig och fantasilös sörja som stinker pengastöld lång väg. Det blir inte ens kul ur ett uselt perspektiv. Samtliga klyschor är uppskruvade till 110 % och det blir så frustrerande att man inte vet var man skall ta vägen…kanske ut ur salongen?

Jag stannade även denna gång men efter filmen medgav hela gänget att vi nog skulle tagit en annan film, nåväl.

Sista filmen som jag i nuläget han erinra mig var värd en ”walk off” (”Walk over”) är den förbannat dumma och katastrofala katastrof-filmen 2012 (2009). Filmen handlar om en skara människor som försöker överleva då jorden plötsligt bestämt sig för att gå under i en rad olika naturkatastrofer enligt Mayakalendern är 2012. De storslagna effekterna är helt okej men tack vare manuset och karaktärerna går det inte att ta filmen seriöst.

Tänk munken utan byxor...hehehe

Scen efter scen efter scen av idioti tittade frugan och jag på varandra och övervägde vad vi skulle ta oss till. Vi bestämde oss för att se ifall det kunde bli värre och det roliga var att ju längre filmen led desto mer led vi. Vi lämnade bion skrattandes över filmens uselhet. Att lista specifika dumheter i filmen skulle kunna bli en novell (kanske roman) så nöjer mig helt enkelt såhär. De flesta har väl också tyvärr redan sett den och förstår vad jag menar.

Att lämna en bio är nog inget att föredra och inte bara för att man betalat biljetten utan också för att när man ändå sitter där blir en upplevelse och erfarenhet rikare…om man ändå inte har annat för sig. Jag kommer t.e.x. aldrig att se om The Tuxedo eller 2012

Stay Safe!

Publicerat i Film | 8 kommentarer

Intressanta biopremiärer i oktagon

Man skulle kunna tro att jag dött då bloggen verkar varit detta väldigt länge men tvärtom är det så att jag kanske har börjat att leva…

Sjukt djupa grejer…det struntar vi i att utforska denna gång. Vill man veta kan man fråga men här försöker jag hålla mig till ämnet (iallafall hyfsat).

The Octagon är en gammal skitrulle med Chuck Norris från 1980. Den sägs ha legat på den svenska videotoppen i hela två år vilket kan tyckas konstigt då underhållningsvärdet är extremt begränsat om man tar bort de sista 5-10 minuterna samt Lee Van Cleefs karaktär. Vad vill jag då komma med det här?

Jo!

Just ordet ”Octagon” skulle man kunna koppla till vad det är, nämligen en cirkel med 8 hörn som man möjligtvis kan koppla till Ultimate Fighting. Jag tänker dock på månaden oktober när jag hör ordet och jag vet inte varför, så är det bara.

Jag tänkte då efter denna totalt meningslösa inledning helt enkelt gå igenom några utav oktobers intressanta biopremiärer och ge några egna tankar om dem.

7:e oktober

Abduction

Twilights reserv hunk Taylor Lautner gör sin första huvudroll tillsammans med en riktig (på pappret) elit under John ”Boyz in the Hood” Singletons regi.

Lautner spelar en ung man som börjar tvivla på sin identitet efter att ha sett ett kort som påminner om honom själv på ett mjölkpaket som visar saknade personer. Han börjar rota och upptäcker snart att han verkar vara en bricka i ett väldigt stort och farligt spel.

Filmen ligger i skrivande stund 7:a på den amerikanska biotoppen vilket måste ses som lite utav en flopp för upphovsmännen som pungat ut med ca 35 miljoner dollar för filmen och hittills bara fått in 19. Filmen har också blivit totalt sågad och innhar det extremt låga betyget 3,6 på IMDB.com.

Trots detta så tycker jag det verkar ganska underhållande utifrån trailern ur ett ”dumactionsfan” perspektiv. Dessutom är det (vanligtvis) bra skådisar i filmen och svenske Michael Nyqvist gör också Hollywood debut iochmed filmen. Han spelar en hårdför (rysk/serbisk?) torped med siktet inställt på Lautner.

Återstår att se om detta återigen är lite utav en hatkampanj emot Twilight eller om det helt enkelt är kasst.

Johnny English – Reborn

Då den första filmen hade premiär under ganska svidande kritik så ryktades det att filmens stjärna Rowan Atkinson blev så knäckt utav detta att han tog en lång paus från skådespelet. Den usla kritiken filmen fick är den inte förtjänt av men det är ändå förvånande att Atkinson med detta i hyfsat färskt minne (2003) valt att återvända till denna James Bond parodi återigen.

I den nya filmen skall Atkinsons orädde men också ointelligente agent Johnny English försöka stoppa ett gäng lönnmördare från att avrätta en världsledare och på detta sätt undvika internationellt kaos. Jag tycker det verkar roligt…men jag kan också förstå om folk inte delar min mening.

Straw Dogs

Sam Pekinpahs gamla omdiskuterade våldsklassiker med Dustin Hoffman från 1971 kommer här i en nytappning med James Marsden i Hoffmans roll och med bl.a. Alexander Skarsgård och James Woods i bärande roller.

Det handlar precis som i originalet om en mesig mattelärare som tillsammans med sin unga fru flyttar till hennes hemstad där allt inte är helt normalt i skallarna på männen i byn och där fruns ex-pojkvänner hyser agg.

Originalet ses som en stor klassiker mest p.g.a. våldet och en ständigt diskuterad våldtäkt som anses vara mångtydig angående offrets inställning. Personligen hade jag inte så mycket för filmen från 1971 som trots en brijant Hoffman ter sig ganska lam och enbart bisarrt otrevlig. Denna nyinspelning verkar inte inte heller vara särskilt speciell eller sevärd utan rent av fånig, onödig och ännu ett exempel på gamla klassiker som görs om i sann tortyrpornografisk anda. Kul med Skarsgård men inte verkar han spela speciellt bra här. Eller?

14:e Oktober

Fright Night

Ännu en nyinspelning. Detta är dock ingen ansed klassiker utan ligger mer i kultfacket gällande filmer som prickat in 80-talskänslan likt exempelvis The Lost Boys (1986). Fright Night (1985) handlar om en ung man som misstänker (i halvdan Hitchcock anda) att grannen han spionerar på inte har rent mjöl i påsen. Hans misstankar visar sig vara värre än han trott då grannen inte bara är en mördare utan också vampyr. 80-tals filmen är en hyfsat underhållande historia som mot slutet spårar ur i väldigt underhållande stil. Nyinspelningen verkar även den underhållande och Colin Farrell klippt och skuren till att göra en farligt charmig och modern vampyr. Filmen har fått bra kritik och är förhopningsvis värd den får vi tro.

Svensson, Svensson – I nöd och lust

Allas våran favorit Svensson familj återkommer ännu en gång efter 2 omgångar i tv-serieform, julspecialer och 1 långfilm.

I den nya filmen tar Gustav & Lena Svensson (Allan Svensson & Suzanne Reuter) in på ett hotell för att försöka ge liv i och rent utav rädda sitt äktenskap som (kan vi gissa) knakar i fogarna helt och hållet p.g.a. Gustav. Trailern ger inte mycket men av tidigare erfarenheter utav dessa karaktärer så blir det säkert roligt.

21:e Oktober

Apollo 18

Handkameraskräcken som Blair Witch Projekt (1999) gjorde poppis tar sig till rymden (vart var annars det logiska steget i denna genre?).

2 astronauter åker till månen och stöter på en mystisk livsform. Filmen marknadsförs på följande sätt: ”Witness the reason we never went back to the moon”. Är det så att månresan inte ställdes in som det sas utan att det var utomjordiska element som spelade in?

Som vanligt när det gäller denna typ av filmer så går frågan hyfsat hett angående om det vi ser är sant. Svaret på samtliga frågor är fortfarande (jag väljer att svara snällt): Förstås inte. Detta hindrar dock inte filmerna från att vara effektiva och spännande och det verkar denna film vara så därför ser jag fram emot den.

Contagion

Steven Soderbergs virusthriller verkar vara en extremt överbefolkad historia då det nästan bara är storstjärnor i rollerna. Detta är verkligen på gott och ont då det för all del säkert blir välspelat men å andra sidan blir det svårt för alla stjärnor att ta plats.

Handlingen är följande: Ett virus sprider sig och ett forskarteam försöker hitta botemedel i en panikslagen värld.

Temat ligger i tiden och det verkar onekligen spännande men jag kan inte hjälpa att känna att detta kan bli lite för mycket av det goda.

Paranormal Activity 3

Filmen behöver väl ingen direkt presentation. Det är samma upplägg med skillnaden att den utspelar sig före de andra två…japp, det stämmer. Huvudpersonerna från 1:an och 2:an är här små och vi får veta hur hela hemsökelsen började…tror jag. Nåväl! Det blir säkert skitläskigt och inkomstbringande.

28:e Oktober

Attack the block

Brittisk science-fiction/komedi om ett gäng ungdomar i ett brittiskt ”hood” som försöker försvara sitt London-kvarter emot en utomjordisk invasion.

Filmen är starkt kritikerrosad och verkar väldigt kul. Det är sannerligen en speciell blandning vi ser ut att bjudas på då brittiska tonårsligister möter elaka utomjordingar med vassa tänder. Nick Frost från Shaun of the dead & Hot Fuzz i biroll.

Our idiot brother

Den gamle bikaraktärskådisen Paul Rudd är här tillbaka i en huvudroll. Our idiot brother handlar om en problemlös, modern hippie som efter att ha avtjänat ett fängelsestraff tvingas bo hos sina systrar och genast ställer till en hel del problem, helt omedvetet förstås.

Åsynen av affischen gör mig inte direkt sugen på denna rulle och Paul Rudds senaste film Dinner for Schmucks var ett riktigt lågvattenmärke. Rudd är en skådis som ofta levererar prestationer som antingen duger gott som kul och träffsäker biroll eller högst två huvudroller på raken, sedan blir man ganska trött på honom. Här ser han dock ut att gå för något nytt och det verkar både fräscht och kul enligt trailern. Ser ut att kunna överraska mig.

Tintin

En väldigt efterlängtad animerad (motion-capture) spelfilmsversion utav den klassiska och omtyckta karaktären Tintin skapad av belgaren Hergé (1907-1983). Steven Spielberg regisserar, Peter Jacksoon producerar och Edgar Wright är en utav manusförfattarna (vilket gör att Nick Frost & Simon Pegg förstås har roller). Detta har med andra ord alla ingredienser för att bli succé och som pricken över i:et gestaltar den briljante Andy Serkis (Gollum i Sagan om Ringen, Kong i King Kong & Cesar i Apornas Planet:(R)evolution) den otroligt goa karaktären Kapten Haddock.

Dataspelsvarning på filmens utseénde vilket jag har otroligt svårt för i vanliga fall men Tintin är en såpass nostalgiskt viktig karaktär för mig (ägde samtliga berättelser i både bok, band och videoform som liten) att jag för en gångs skull kan svälja detta. Ser fram emot att få kasta ett öga på min barndomsidol.

Oktober alltså. Skitmånad säger vissa, rötmånad säger några och tråkmånad säger de flesta. Vad man än kallar den så är det ändå en månad som alla andra och innehåller därför intressanta biopremiärer precis som alla övriga månader. Bara för att det råkar vara en ”skitmånad” så behöver ju varken vi eller biograferna lida för det?

Så pallra er nu iväg och boka biljetter för att fördriva tiden fram till jul så syns vi i biomörkret.

Stay Safe!

Publicerat i Film | 3 kommentarer

Kärlek

Publicerat i Film | Lämna en kommentar